Sad inside!

Jag vet att jag inte ska se nedåt, bakåt. men just nu orkar jag ingenting. Jag sitter fast, och jag orkar inte se framtiden, har haft denna känslan förut, jag orkar inte med den, tro mig. Men jag har överlevt den en gång, jag har kämpat mot den, så nog ska jag klara det en gång till. Livet är en berg och dalbana, just nu har jag börjat åka nedför den branta backen då håret viner, och du skriker för full hals. Jag skriker inombords, varför blev det så här, varför går mitt liv inte framåt, varför känns det som om det står still. Varför känns det som om jag inte syns, varför känns det som om den man trodde kände en inte troligtvis gör det, och dem tror det, utan säger vad man ska göra med sitt liv. Jag vill ju ta reda på det själv, det ska inte andra göra åt en, för livet är ens egna resa, där man delar vissa stunder med andra. Men inte hela konceptet. Herregud, jag vill leva mitt egna liv, och den ska börja på katrineberg, där ska jag bygga min grund det är där borta mina vänner bor, det är dit dem som bor i dessa trakter ofta beger sig till. Det är i dem trakterna som mitt hjärta finns, den har fångat mig i sin charm, värme. Ja, du miljön, halland i love it! Det har så mycket att erbjuda, i naturväg, i liv, i vind och i vatten. Ja, har du inte varit i skrea utan istället tagit tylösand har du allt missat en pärla! <3

//Maria