self-esteem?

Ja. har bara inte orkat skriva några rader här på dem senaste dagarna. Dem Olympiska spelen tar sin början snart, damerna börjar mot Kina imorgon redan. Jag hoppas vi tar deras offensiv, och tar oss ut i den första matchen som det segrande laget. Synd att Hannas skada stoppade henne från spel, men jag trodde inget annat. Jag hoppas och vet att dem är mer laddade med mer energi, skratt & bubblande glädje, än vad som finns på min insida just nu. Man har tankar och grubbel inombords, jag vet vem jag kan prata med, men kan jag nå dig? Jag känner mig orkeslös, jag känner mig så att det inte finns någon återvändo för mig att tappa vikt, jag vet att andra tycker det syns att man är smalare, men varför känner jag inte det själv, det är bara en lägre siffra på vågen, jag vill se att den blir mindre, mkt mindre. Ja, låter som om man tänker som en blivande anorektiker, kanske det kanske. Har tänkt att det låter som det, och det känns som det. Har minskat på maten riktigt kraftigt, känner ingen aptit, när jag bara ser en viktökning, det sista jag vill se just nu. Jag hatar att se mig själv i spegeln, jag lider för att det är jag som jag ser och inte ngn annan. Hade gärna önskat det sistnämnde, jag vill bli smal, mina lår ska vara smidiga, min mage ska vara platt, min rumpa ska vara nätt. Och jag är inte nojjig en gång var jag smal, men sen kom djupa tankar om livet som gjorde mig till ett objekt för fetma, jag så känns det. Säg mig nu att jag inte ska se det så här, mår bra när jag tränar. Men inte kan man ta sitt pick och pack och flytta in på gymmet, då anar man ju oråd. Jag vill inte vara den tjocka maria, som alla tror har storlek 46, nu när 42 sitter lite åt, men det är ännu inte jag, nej det är inte det, jag är ett vrak. Så ska jag iväg och finnas till hands för ett dop imorgon, jag vet ej om jag orkar, jag vet ej vad jag orkar just nu!

//Maria