Helvete!

Man känner sig helt klart seg i skallen, eller ska man säga bollen. Ja, det finns många ord på det mesta. Men inte kan man haka sig fast på det, försöker finna min energi, men den verkar vara väck, allt verkar gå åt skogen, allt. Människor tror dem vet allt om allt, herregud, det finns inte någon som kan veta allt. Typ, vet man om helvetet finns på riktigt, enligt mig finns den bara för att få dess troende folk att inte begå synder? Det är ju en djup grund till den kristna tron, att med en god hand med gud hamnar man i himmelriket, men hur tusan funkar det idag när man ber någon dra åt helvete, vill man inte har svar på hur någon kan be någon bege sig till ställe som enligt mig bara finns i tron. Ja, en djup fråga och tanke från min sida, kan man helt enkelt inte bara be människan dra åt skogen, sluta lägg näsan i blöt. Dra åt helvete? finns det inget bättre att säga, det verkar som om folk tror dem kan säga vad dem vill och komma undan med det. Ja, man kan ju inte bara säga vad man vill, men när man väl tycker det är något som inte stämmer inte någons liv, säger man till med omtanke och rädsla för att det hela kan bli värre, det var precis vad jag gjorde, och nu ska jag dra åt helvete, ligger det åt höger eller vänster? För jag tror det är ingen som vet, talesätt är det nog bara, men säga att man inte är någon alltvetare bara för att man säger att man inte tror helvetet finns? herregud, vet du vad en allvetare är, nej men du tror du är en besserwisser! Det är det rätta ordet, på en viss person jag nu brutit alla band med, och jag gör det med nöje, han suger bort allt min energi. Man ska inte styra sin omgivning, man ska leva med den i ett sammanhang. Den lever inte åt dig och inte med dig, om du inte kan följa den rytmen och det den bjuder dig på. Kanske allt snart tar slut?

//Maria

Mamma Mia <3

Man har länge haft filmen Titanic som en storfavorit, men kan ju finna glädje och många tårar till den filmen. Men äntligen har jag funnit min ultimata favorit, det är helt klart Mamma Mia, det är en film som verkligen har allt, som en film ska ha, den var rolig, den var medryckande, den var varm och romantiskt, det finns hur många ord som bubblar inom mig när jag tänker på den filmen helt klart. Jag bara älskar den och när jag säger det här menar jag det sannerligen, med mitt fulla sinne. Men tycker inte Meryl Streep är en helt strålande stjärna, jag blev som helt betagen av hennes utstrålning och hon fångade med mig i filmen. Man ville bara se mer av filmen, men den tog ju slut som alla bra filmer verkar göra. Men som sagt, rytmen av musiken fick man med sig hem, det var ju musik och sång konstant kändes det som. Med många inslag av skratt, då det var humor, med skratt, tårar och glädje och skräck över vad som kommer näst. Men såklart är detta min storfavorit nu, känns som om jag måste se filmen åter igen hela tiden, finns inga gränser på den. Om man säger så, filmen har helt klart en plats i min dvd samling där den en dag ska finnas med, en höjdarfilm, det kan ju vara klassisker av våran tid? Eller är det möjligtvis för stora ord. Men I Love Mamma Mia <3

//Maria <3

Sleeping Illness?

Det där med sömn är det underkastat, inte enligt mig, för mig saknas den just nu. Jag vet ej, men kanske har man vänt på dygnet, men verkar inte så. För man när man väl lagt sig och är trött så har man bara legat och vridit sig själv hela natten, eller är det så ibland att man inte ens märker av att man har sovit, vad finunderligt. Ja, jag vet inget svar på det här, och vill verkligen för en gång skull på länge känna mig utvilad. Men nej, kanske man snart är utmattad är det först då jag kan sova, men hur det blir det sen då? Efter jag väl sovit en natt åter igen, funkar det i rutin, det tror inte jag, inget funkar just nu, känns som om man står på paus i livet som brakar förbi en. Jag missar mycket, ja men en har en viss känsla av att den person förr försökte styra det liv jag ville leva, det är något man inte ska tåla, man vill ju leva sitt egna liv med sina egna beslut, men vad fan, det är inte alltid det går. Ja, jobb verkar det inte heller finnas, tror dem skiter i att höra av sig bara för det. Jag vet ej kanske även för att jag helst vill lägga mig an studier, till att bli något än att bara bli en vanlig trist fabriksarbetare, har testat det och jag kan intyga att det sannerligen inte var min grej. Men jag har testat i alla fall, och då vet man mer svaret på det hela, och äldrevård likaså. Tyvärr, dem får inte använda sig av mina tjänster, finns ju saker som passar vissa men inte för alla. Ja, man har ju börjat spela sims 2 igen för att fördriva den tid man har för mycket av, och träna vill jag inte göra förrän jag har fått sova ordentligt, för gör jag nu någon övning hemma, känns det som om hela världen rasar, man är bara slut i hela kroppen, som visserligen har minskat i vikt. Jag minns ej när jag vägde 76 kg senaste, det var sannerligen nog dock innan 8:an. Ja, det är allt länge sen, för tiden den flyter verkligen förbi en, ja, tiden bara försvinner, och den försvinner bakom tröttheten för mig som inte syns helt klart. För mig känns som det iallafall. Men enligt många är jag inte densamma just nu, men kanske detta är en fas. Ja, nu till damfotbollen, det har ju släppts en bok om Martas seger till att komma från Brasilien till Sverige, ja men kan se det som en seger. Men inte för att vi har världens bästa damfotbollsspelare i Umeå, bara för att i Brasilien så är deras damfotboll sedd som den vi hade på 60-talet, ja det är inte mycket till det yttre, men ändå är deras damlag riktigt vassa i spelet, ja det är ju stor efterfrågan och ja dem brasilianska tjejerna är inte billiga, men ja, det är ju inte Lotta Schelin heller, eller Charlotta som hon igentligen heter. Hon har ju nu skrivit på ett kontrakt för Lyon, hon är nu klubbkamrat med Kim Källström som spelar för deras herrlag. Lotta Schelin har nu en årslön på, 1,5 miljoner, det är mycket för dem damfotbollspelare, en av dem bästa betalda i Europa. Sen är Djurgården i farten i Lördags vann med 4-3 och igår förlorade dem dock mot LdB med 3-2, men som sagt Vickan var bäst i sista matchem kanske för att hustrun Camilla satt på läktaren brevid Dennerby, och även fanns ju lilla Moa där med.

//Maria

A Wake All Day!

Åren går med drottning Victorias klass består och håller i sig, nu har den återvänt. Vi minns hennes VM 2003, då var hon en okrönt drottning. Nu står hennes namn högt och ärat inom damfotbollen, hon är viktigt betydelse och en lika bra framspelare och avslutare. Men det är rollen hon bär med ära på våra gräsbelagda planer, nu i Kina. Hemma i radhuset i Farsta, finns svaret på varför Vickan nu har blivit bättre än någonsin. Både som fotbollspelare och förebild. För det var länge sen jag var så här stolt över att det går framåt för ens egen förebild och inbringar mycket att ta lärdom av för min egen del. Även om man inte spelar fotboll, varken som elit eller liknande, men spelat såklart jag har. Jag var en vågad mittfältare med speed. För springer mest gör ju dem på mittfältet, för att föra bollen bort från försvararna & till anfallarna. Svaret är ju Moa, och hennes starka kärleken till sin fru. Om jag kan finna en liknande leende på mina läppar en vacker dag, ska jag alltid minnas Vickans, Petras & Monas. När man ser sina egna barn, då förstår man. Så just nu kan jag inte förstå det, men en dag vill jag ta vid och förstå. Jag vill även jag finna den kärlek och den värme, men den är nog sannerligen inte den man finner i första taget, för kärlek är så lätt att ta fel på. Det kan sluta helt i backen, där man inte tänkt sig att vara eller stå och känna dimman intill sig av det man inte vill kännas vid av. Ja, det är många djupa och konstiga tankar som ringlar omkring i mitt huvud, även finns det ju dem som får barn och består vara en aning oförstående, vill dem verkligen ha barnet och inte förstår att det handlar om ett svårt och betungande ansvar som kan bli det mest kärleksfulla i ens liv, jag känner några jag ej tror förstår det. Men även cirkulerar många tankar om mig själv, något jag sannerligen blir galen och innerligt trött på, vill ju inte se så mycket egoism. Men finns det verkligen något att fördriva min tid med, det finns nog inga jobb där ute och om det finns är det nog sannerligen svåra att finna. Så finns det någon annan plan, kan inte sova för att jag inte har gjort mycket under dagen som tar min energi, och råd med att göra ting långt borta är utanför mina gränser i plånboken just nu. Det känns som allt kostar, och sen folk som inte vill se mig klänga runt i hemmet, men det blir så för många, man får ta en tid i hemmet, det finns inte mycket val när man ska söka ett arbete, men är det någon som vill anställa någon som har bestämt sig helt radikalt att dem ska studera, för att ha en chans att göra det dem verkligen brinner för och en chans att mogna upp till. Kanske till dem andras bild av dig och även sin egen. Man kan inte se sig själv i spegeln och hoppas det blir bra tillslut, men jag kämpar för det jag vill nå och jag vet vad det är. Men just nu har jag mest tråkiga timmar att se fram emot känns det som. Så vad ska man igentligen skriva om, när det inte sker mycket på ens dags schema?

//Maria

Tired & Confused, and Proud :O

Har ingen koll på dagarna mer känns det som. Dem olympiska spelen är nu förbi, och ska vi deppa över hur det gick för våra tappra deltagare. Nej, dem gjorde sitt bästa och det räckte inte, för vi hade kanske inte det vi behövde i år. För många saknades mycket, och jag tror man har hört så det räcker att höra om att dem alla inte var något vidare, det har ju typ varit något ont att läsa om våra olympiska spelare, och många av texterna har ju nog varit allt från sanna. Ja, Cluft var ju enligt en tidning ledsen över att det gick som det, men det var hon inte enligt henne själv. Hon är glad för att hon gav sitt bästa, det var ju en ny gren, och hela högen vi skickade ned är nog mestadels vinnarskallar. Dem ger allt eftersom man är lite det själv, hatar att förlora och om jag gör det vill jag bara spela tills jag vinner, vilket kan bli utdraget för mina motståndare. Sen har man även tappat koll på dagarna då jag även är väldigt mycket vaken om nätterna, kan inte få en blund i mina blå ögon, sitter och ser film för att försöka bli trött, visserligen blir jag det, men har även gett mig in i spelet att lära mig danska något jag verkligen vill, något som mitt hjärta säger ja till, velkommen til denmark! Och säga det precis som danskarna det kan jag redan och mycket mer, nu ska man bara skaffa sig en dansk ordbok och en skrivbok så man kan träna på orden, jag vet vad jag behöver, detta är ju ett sätt att fördriva tiden tills det jag sannerligen kan ta tag i mina studier, för trivs inte med hur allt ser ut idag och inte hur jag själv ser ut, lite överviktigt kan man ju sannerligen inte vara i våran värld. Det är ju dem eller mig och oss man ser snett på känns det som, bara för att man inte är slank som en planka, eller för att man har lite hull. Nej, jag har fått nog, vill nästan testa allt, men är glad att några kilon är borta, men det jag bär nu sitter fast, vet ej hur jag ska göra, kan ju inte bara säga – Lämna mig nu, jag har fått nog av er, ja allt. Men det är har jag sannerligen, ska testa en del ting och träning har en stor del i det, men vem vill tusan träna själv och inte ska man tävla mot den man tränar med. Jag ser det mer som en stund då man tränar tillsammans, man peppar energi till varandra att klara lite till, det ska kännas i musklerna nästa dag, nu tar vi tag tills mjölksyran tar sig an oss. Men sen har man även funnit en skådespelerska på andra sidan sundet, ja den danska skådespelerskan Charlotte Fich gör det hon är bäst på, hanterar sina roller med a gift. Men som sagt beundrar jag hennes karaktär Ingrid Dahl i Mordkommissionen ”Rejseholdet” ja, hon finner ju tid till sitt tuffa arbete som den mobila chefen för rejseholdet, som reser runt i danmark och hjälper den lokala polisen med svårlösta mordfall. Men dock är ju inte alla danska mord, för ett har blivit inspirerad av Åmselemorden. Men även mitt i allt detta är hon ensamstående mamma till Tobias och Gry, sedan hon förlorade sin man i en bilolycka, alltså en kvinna att se upp till, för hon ger allt tid till familjen när hon väl är med dem, men även detsamma ger hon för sitt arbete som är något hon verkligen brinner för då hon nu har sitt drömjobb.

//Maria

proud <3

Jag kan inte vara mer stolt över mina förebilder än vad jag redan är, jag har valt dem med eftertanke. Dem ska visa dem sidor man själv vill söka efter, dem ska visa modet man söker efter, dem ska visa vem man kan bli om man kämpar och slår sig fram i livet. Ja, Vickan visade mig att man kan bli sedd för personen man är, även om man har dolt något, som ändå alla visste om. Även om jag inte riktigt döljer något helt enkelt. Utan blev stolt när Victoria Svensson berätta öppet om sin sexuella läggning, om kärleken till sin fru, vars namn jag vet, men inte skriver här, med respekt och aktning för hennes privatliv. Ja, även om kärleken att vara mamma till lilla Moa, även om det var hennes fru som födde barnet, det var ett givet val sa hon i intervjun som visade hur fin Victoria är och vem hon är innerst inne. Hon kände sig redo att komma ur det skalet, inte blir hon sämre inom fotboll efter det här. Nej, enligt mig här nu mycket bättre, hon tar ju med sig glädjen hon finner med sin familj till fotbollsplanen sen sprudlar det till i Vickan och mål blir det. Självklart, har ju Vickans fru även sysslat med fotboll ska bli spännande att se vad lilla Moa vill göra, men enligt Vickan vill hon inte se henne sitta allt för ofta framför datorn. Även om det är ett stort problem bland våra ungdomar, dem rör sig för lite, jag själv längtar tills jag ska till gymmet igen! Jag är även stolt att jag har en viss Petra som en förebild, för hon är ärlig ut till fingerspetsarna, om du frågar henne något och vill ha ett svar, räkna med att hon utrycker sanningens ord. Och det är dem som kan svida, men det är dem som man verkligen vill höra. Och hon har givit mycket av dem sanningsenliga orden, och dem bär jag med mig än idag. Sen har jag Mona, att finna en lärare så lik en själv är svårt. Ja, finns det mycket man kan beskriva där med ord. Nu ska man finna kraften åter efter den långa semester resan till Finland, och vem var det som sa att en semester alltid är en semester, man är ju allt sliten när man väl kommer hem. Jag ska ha mig en vila hemma, bara ha det gött och åka korta rundor, en lång resa nu tackar jag helst nej till. Ja, det gör jag sannerligen faktiskt. Men det finns saker jag även saknar och det var mötet med vänner, bekanta, släktingar. Ja, mötet med en viss Felicia, och ha henne i min famn. En liten hjälplös varelse med en tuff start i livet blott två månader gammal, bara några dagar äldre än lilla Moa. Jag längtar tills jag får träffa henne igen, eller så är det att jag känner saknaden efter ett eget litet barn, för det kändes tomt när den lilla familjen hade åkt hem. En vacker dag vill jag allt bli en mamma och två barn är alldeles lagom. <3

//Maria

Heartbroken?

Ja, jag sitter ensam och tänker när jag inte kan sova, så tänker på jag på mig själv markant. Ja, lite egoistiskt kan det allt verka. Men alla vi alla väl och det vill jag med, se vad andra behöver hjälp med, och tro det eller ej, jag kan lätt glömma bort mig mitt i hettans dimma. Ja, som sagt har jag enligt mina egna känslor förspillt tre år av mina studier på Individuella linjen, ja när jag väl tagit studenten. Så kunde jag inte ta språnget ut i livet som alla andra, jag lämnade skolan tomhänt. Ja, det var så det kändes att lämna skolan bakom sig och försöka ta sig vidare, hoppet var som uppslukat ur mitt innanmäte. Jag kände mig tom och gör det än idag, men när jag slutade gymnasiet var det bara en varm lycka inom mig, orden att jag överlevde ser jag virvla förbi i min näthinna. Ja, det var inte den bästa tiden i mitt liv, en mening var dag som sårade och dem glömmer man aldrig. Känns som om man blev förrådd, av min det som skulle vara min egen klass och hela skolan. Ja det var min känsla, vem kan hjälpa att man då hade problem med vikten, det var det som var mest pinsamt med att ha epilepsi. Att man var fet och blev kallad det var dag man satte sin fot i skolans kala korridor. Ja, fasan stärkte mig, men det var ofta jag fick sitta ensam i timmar och bara stirra in en väg och vänta på att lektion som skänkte en liten trygghet skulle ta sin början. Det var en trygghet, men det var ofta man kände sig dum där med. Det var tysta och mörka blickar riktade mot mig. Jag var som en svart skamfläck i varje klassrum vi var i. Jag passade inte in tillsammans med dem. Jag har återfunnit en del, men nu ser jag dem bara som levande varelser, människor och egna individer. Med egna liv, men jag vet vad dem har gjort mot mig, dem lät mig bära en tyngd dem inte kan förstå. Dem fick mig av avsky att prata med folk för jag fick känsla att bli sedd som dum. Men nu vet jag att jag är en egen individ även jag som är här och ska skapa mitt egna liv, och visst vi kan ha fördomar, åsikter om allt häromkring och även om olika personers handlande. Dem var ju bara ungdomar, men kan även idag bli sky förbannad över vuxnas beteende och en viss person har en hel del att förklara för mig och några till, från sitt eget samvete. Då menar jag helt klart en hel del!

//Maria