Nu börjar motivationen komma åter till mitt sinne, den har varit halvt där. Den har inte velat visa den sida jag så länge eftersträvat, vill att den ska finns där till fullo. Alltid bra att ha en motivation, man har ett mål, man har en strävan. Men man deppar ihop en aning som en gammal potatissäck, när det bara inte går på rälsen, utan bara spårar ur. Fast är väl ganska van, vid att vara besviken, med att det bara spårar ur. Livet och dem vägar man tar efter sina val, dem har ibland väldigt skarpa svängar, då menar jag ibland lite väl skarpa för att inte köra ur. Där kan inte ens ett körkort hjälpa, för det handlar om inre styrka. När det handlar om min styrka inför träning, är jag inte särkilt stark när det går åt skogen, det gick så bra tills, ja. Det som inte skulle få ske, skedde. Min älskade farmor tid var kommen, min tid med henne vid min sida tog ett abrupt slut. Det är känslor man aldrig trodde man hade inombords som kommer fram, som man aldrig trodde man hade inom sig. Då måste man vara stark, och bara gå vidare, så nu ska jag gå vidare med min träning, ska nu sakta men säkert börja bygga upp mitt tempo, och sen löser det sig, inte sant Johan?
//Maria
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar