Yes?

Ja,du vilket namn ska du bära fram tills dina sista dagar? Den tanken finns där för mig, djupt inne. Jag vet att Maria är det namnet jag först tänker på när jag ser mig själv, men vill nog allt se om jag kunde var en annan person med ett annat namn. Det blev inte mycket skillnad, jag är densamma. Jag är Maria och ingen aning, Johanna, det namnet kommer därefter, det kommer ju alltid att vara med mig med. Men kanske inte som mitt tilltalsnamn, men tror nog att det är ett av namnen jag har i förval om jag får barn i framtiden, sen är Moa ett fint namn med. Men ibland tar man ett galet steg för att göra livet lite roligare än vad det verkligen yttrar sig till att vara. För visst det är inte enkelt, men inte ska man ligga på golvet och kräva omvårdnad, jag vill nog på något vis utbilda mig och jobba med dem som har ett funktionshinder, så att dem finna tryggheten med ett jobb, ett eget boende, och en bra fritid. Men jag vet ej riktigt just nu för att jag har fastnat och vet ej om jag kommer ur denna gropen, men på något vänster vet jag att jag inte ska ge mig, bara för att jag har den dröm ska inte andra rasera den för mig!

//Johanna eller Maria

Scream!

Nu vet man hur hösten ser ut och jag vill ju bara skrika ut för att det sket sig, men fanken med. Ska söka igen, jag ska gå där en vacker, dag jag ska ha min behörighet. Jag ska lämna detta stället bakom mig, med alla dess minnen och mycket mer. Jag blev helt klart inte antagen till katrineberg, men nu har hela hösten på mig att jobba fast ekonomin så man har råd med det hela, för det är allt inte så billigt. Sen samtidigt höra att man inte ska söka, men det känns inte som det är jag då. Jag vill ha mer valmöjligheter, utvecklas mer, än vad jag gör utan helt klart. Jag vill visa vad jag kan och jag vill studera. Men får nu ta det om ett år, och skam den som ger sig. Det kvittar ju vilka betyg du har innan du söker, du är ju där för att finna dem. Men är jag menad till att finna dem, det verkar inte som det just nu, nästa höst då är det dags att bege sig av till katrineberg, om det går, men annars får man väl ge sig. Man får väl försöka hitta ett jobb i en annan trakt, och sen flytta därefter. För bo kvar här det vill jag inte heller göra som sagt. Jag vill bort från staden och vissa folk som inte förstår!

//Johanna

Tensed!

Jag är spänd ända ut i fingerspetsarna, och nervositet över vad som ska ske är stor. Vad sker till hösten, blir det en tid åter igen för mig på katrineberg? Man känner sig ju lite misslyckade inombords när man har en dröm men inte blir utvald och får stå vid sidan och se den passera en. Det är en känsla jag inte vill ta vid, jag vet att den är hemsk och just nu är den väldigt nära. Jag vet vad jag vill, en liten sak ska inte hindra mig, men folkhögskola passar mig, högskola gör det inte. Jag vill ju inte stressa fram det hela, vill ta en dag i taget. Men kan inte göra det förrän jag vet vad som ska ske när sommaren avtar. När värmen närmar sig hösten kyla, visserligen ska man inte tänka på det nu, men jag måste. Det är något som kommer finnas där tills jag finner mitt svar, jag vill läsa allmän, jag vill verkligen. Och jag behöver det, för jag vet det och ja så enkelt är det. Det är det jag vill av egen vilja, jag vill möta folket som finns där, jag vill finna mina betyg, jag vill möta nya vänner, jag vill möta en ny värld. Miljön är ju välbekant, men inte dem nya ansiktena samlat med dem gamla, som ger en trygghet, vill ju inte att allt ska vara nytt i en rasande takt. Jag vill ju möta miljön åter och åter igen, jag är helt enkelt kär i den. Vem kan inte älska Halland, en av dem finaste vyerna vi har att se i Sverige, där havet möts i halmstad och Falkenberg, dem städerna som fångade mig i sin charm. Men alla tycker inte dem hade det, men jag instisterar dem har det. En glöd av sommargäster helt klart, men halmstad är fint på sommaren och likaväl Falkenberg, men allra bäst är det när sommargästarna lämnat trakterna och begett sig hemåt.

//Maria

No Aptit!

Ja, jag vill veta hur min höst ska se ut, vad den ska ge till mig och vad jag ska ge tillbaka. Men just nu vet jag fanken ingenting. Jag sitter nålad och aptiten är som bortblåst, låt mig få känna lycka. Som sagt jag är på helspänn. Men den har inte funnit mig än, vill ju bara får studera, låt mig få komma in på Katrineberg. Det är där mina tankar cirkulerar, runt, runt i mina tankar, som aldrig tar slut. Man har en plan, men ska den gå i stöpet nu. Det känns som om man inte ska få ha en plan, där man ska leva utan. Men man kommer ingenvart varken med eller utan, man måste ha en grund att gå på. Det känns som om det mesta just nu är lagt på is, då menar jag hal is. Vad ska jag göra med livsplanen om det nu går av stöpet, ska jag stoppa ned huvudet under sanden. Eller ska man vinka med den vita flaggan sin och utropa med hes röst - I Surrender! Nej, nu får jag sluta tänka så här. Men intyga kan jag att aptiten mitt i all ångest över vad som kommer är någon annanstans. Jag vet vad jag vill, men vad gör jag om det inte blir så. Vill ju få kunna studera mig till dem betygen jag inte har.

//Johanna

Alone!

Just nu får jag inte in ordet Kärlek, jag vet inte hur jag ska få bukt med det stora i livet. Just nu känns det hopplöst, ska jag vara ensam och barnlös! Eller är jag för ung för att ens tänka tanken. Nämen att jag har dem tankarna jag är ju bara 21, iallafall 22 om en vecka. Men jag kan inte undgå dem dem finns där så fort man hör talas om det stora fenomenet. Jag vill ju även jag finna den och ta del av den, men kan jag det? Man hör hela tiden att det finns någon för oss alla där ute, gör det verkligen det. Finns det en svensk man där ute för mig, som tar mig för den jag är och jag gör detsamma. Just nu känns det hopplöst. Jag pratar med killar, men det verkar som om sex är ett stort tankecentrum för en del, men jag är inte ute efter bara det. Det kommer, men jag vill finna kärlek. Nu verkar man allt djup, men det är nog den man är menad med att finna och sig själv. Kärlek finns där ute, men är otroligt svår att finna. Jag har drömmar med mitt liv, båda vad jag vill göra med och hur jag vill dela det. Jag ser mig själv vänta på kärleken vid den vita stenkyrkan i en vit skimrande klänning, och en vit slöja som smeker min nacke, men kan det verkligen bli verklighet. Att få se mig själv där, med en tår av lycka i ögonvrån. Av att även jag har tagit del av kärleken. Mina vänner sitter ju redan med sina respektive, men vad gör jag, som vimlar runt ensam i mörkret. Ska inte jag på tur finna någon att dela min sida med, att finna och ge tröst och omtanke med. Det är ju både att ge och ta, men jag är inte en som vill sitta där på ålderdomshemmet och tänka på mitt liv som singel, det borde ju verka dumt. Jag sitter här med mina skrimrande blåa ögon och ser ut i ensamheten. Är det ingen där ute som vill finnas där för mig och som låter mig finnas där för honom. Någon som vill dela med sig av sin dyrbara tid i livet?

//Maria

Out of the game ....

Ja, det blev inget guld för vårat herrlandslag i EM i Alperna. Det blev inte ens en kvartsfinal, det blev abrupt slut matchen mot Ryssland, som dem var tvungna att vinna. Och där vi hade kunnat gå vidare med lika. Men dem körde över oss med hela 2-0, man ville tillslut inte se matchen mer, det blev på något vis pinsamt. Dem hade spelat ett hyvsat bra EM fram tillls nu, då dem ej tog till vara på någonting verkar det som. Det blev ingen fotboll av det, vad var Zlatan, Svensson och ljungberg och alla dem andra. Nu är dem visserligen besvikna på förbundskaptenen Lagerbäck, men han gjorde ju bara sitt bästa. Det är alltid dem man klandrar allt på, visserligen kan även jag utpekad, klandra mig på Dennerby när det går lite bakåt i utvecklingen för damerna. Men som sagt alla har vi inte bra dagar, dem dåliga måste ta sin plats dem med. Annars hade det nog varit tok på för lätt för oss alla att ta oss fram i livet. Som sagt det är kul när det går bra i fotboll, men det är inget vidare när dem förlorar. Det är inte ens kul att förlora själv, jag vet hur det känns och det svider. Men en vinst är aldrig fel. Minns när vi vann hela tröstcupen på katrineberg, vilken glädje. Men som sagt man ska sprida glädjen med laget, och även där har lagkaptenen en viktigt roll, Victoria Svensson gör det galant, Fredrik Ljungberg lika så även om det blev några hårda ord under matchens gång. Men som även jag har fått förmedla den rollen, det var mäktigt att vara lagkapten, men som sagt det är bara ännu en viktig roll på den du redan har med positionen. Alla positioner är viktiga i ett lag, det är ju det som bygger samman allt till ett lag, det handlar ju om världens största lagsport.

//Johanna

Worldplayer?

Hur utser man en världsspelare? Är det bara genom att se vad spelaren kan utföra på planen, i hettans timma. Ja, i så fall kanske Marta har det där extra men även ska man ju kunna locka ungdomar och unga tjejer till damfotboll, men när man ser Marta få ett rött kort i den senaste matchen för Umeå IK så började jag tänka till. Är hon kanske rent ut sagt, tekniskt bra fotbollspelare på damsidan. Men ger hon en bra bild, jag tycker den framsidan kommer ifrån andra hörn. För pratar vi damfotboll idag är det Hanna och Marta det handlar om , men dem är inte allt. Jag vill ju ha fram fler som är viktiga för dessa två spelare. Vad hade vi varit utan våran defensiva mittfältare Victoria Svensson, eller ska jag se mittfältarna Nilla Fischer och Therese Sjögran. Ja, det finns även bra namn att lyfta fram även inom anfallet. Lotta Schelin är allt ett stort namn att lyfta fram, men även har vi backarna. Men tyvärr står damlandslaget utan den bästa, det är ju helt klart Hanna Marklund. Men även där har vi en hel andra namn att ta fasta på. Vi har såklart Anna Paulsson som under OS-kvalet blev trackad för att hon spelade med mössa. Men det är la inte hela världen, vi tog oss till dem Olympiska spelen, vi slapp se ett storslaget fiasko. Men jag känner att det kommer saknas något i laget när dem där tjejerna från 2003 slutar och låter dem nya ta vid. USA:s damlag har ju redan tappat ett stort namn, det är ju Kristine Lilly, men som sagt dem är ju starka, men även dem får nu ta kritik. Ja du dem har ju Pia Sundhage, som även är ett stort namn för damfotbollen som Marika Domanski Lyfors, dem är våra veteraner. Men kan man verkligen se hela sammanhanget så, dem har varit med och skapat och byggt på damfotboll, men även Vickan och Hanna har varit med på den fronten. Men än så länge finns det mycket kvar att göra för damfotbollen. Dem hade inte samma rättigheter som herrarna och det är från det hörnet det största motstånds punkten finns, dem gamla herrarna som bara vill se elit fotboll för herrarna för det är inte där våra kvinnor hör hemma.

//Johanna