Alone!

Just nu får jag inte in ordet Kärlek, jag vet inte hur jag ska få bukt med det stora i livet. Just nu känns det hopplöst, ska jag vara ensam och barnlös! Eller är jag för ung för att ens tänka tanken. Nämen att jag har dem tankarna jag är ju bara 21, iallafall 22 om en vecka. Men jag kan inte undgå dem dem finns där så fort man hör talas om det stora fenomenet. Jag vill ju även jag finna den och ta del av den, men kan jag det? Man hör hela tiden att det finns någon för oss alla där ute, gör det verkligen det. Finns det en svensk man där ute för mig, som tar mig för den jag är och jag gör detsamma. Just nu känns det hopplöst. Jag pratar med killar, men det verkar som om sex är ett stort tankecentrum för en del, men jag är inte ute efter bara det. Det kommer, men jag vill finna kärlek. Nu verkar man allt djup, men det är nog den man är menad med att finna och sig själv. Kärlek finns där ute, men är otroligt svår att finna. Jag har drömmar med mitt liv, båda vad jag vill göra med och hur jag vill dela det. Jag ser mig själv vänta på kärleken vid den vita stenkyrkan i en vit skimrande klänning, och en vit slöja som smeker min nacke, men kan det verkligen bli verklighet. Att få se mig själv där, med en tår av lycka i ögonvrån. Av att även jag har tagit del av kärleken. Mina vänner sitter ju redan med sina respektive, men vad gör jag, som vimlar runt ensam i mörkret. Ska inte jag på tur finna någon att dela min sida med, att finna och ge tröst och omtanke med. Det är ju både att ge och ta, men jag är inte en som vill sitta där på ålderdomshemmet och tänka på mitt liv som singel, det borde ju verka dumt. Jag sitter här med mina skrimrande blåa ögon och ser ut i ensamheten. Är det ingen där ute som vill finnas där för mig och som låter mig finnas där för honom. Någon som vill dela med sig av sin dyrbara tid i livet?

//Maria