The Red Ribbon ... <3

Ja, då fann dem lyckan, dem tog steget man väntat på. Nu har min farbror allt stadgat sig, han och satu har gift sig, Såklart var det inget storslaget, inte heller ett pampigt bröllop, det räckte med rådhuset. Den där närheten till alla var faktiskt värmande. Det var kärlek, vänskap och en hel del romantik i rummet där. Det var sannerligen fint, och fyllt med värme. Det var sannerligen varmt den dagen, det fick man se med allt snurrande och virande med bröllopsringarna. Men nu sitter dem allt på plats. Efter ett antal år tillsammans som sambo, och föräldrar, blev dem nu även man och hustru, såå fint! Men som sagt vill även jag en vacker dag ta det steget, men har ingen vid min sida, känns som det inte kommer vara så. Men som sagt kan lyckan allt vända. Man gifter sig inte bara för man är kär, man ser sin med part även som sin bästa vän att dela sina goda och dåliga stunder med, ja, dem har man sett och mött. Men i mitt fall har jag nog allt fått göra det ensam. Jag orkar inte med det hela, men tar en dag i taget, för det finns andra saker jag vill finna med. Jag vill studera men har sagt det ett antal gånger, men det är som en slags terapi att säga hela tiden eller intala mig innerst inne att det är det jag vill. Då har jag inte lagt den drömmen åt sidan som i filmen gracie som är ofantligt bra, där en tjej som förlorar sin bror i en bilolycka tar hans plats i killaget för att hedra hans minne och för att hon verkligen vill spela fotboll, då det inte finns ett tjejlag. Hon ville verkligen och satte in glöden hel hjärtat på det, ja nu spelar ju hela 5 miljoner tjejer i USA fotboll. Tiderna förändras allt, det är ju positivt. Men som sagt har damlandslaget deras vunnit totalt fyra gånger sedan 1991, men dem stora vinnarna är nog allt tyskland. Dem är allt flerfaldiga mästare dem ja. Men hon hörde av sin bror och intalade det till sig själv, att hon kan göra allt, men man gör det helt klart på sitt egna lilla vis, en vacker dag är man där, då andra har haft hoppet åt dig, och vissa kan bara ha vänt dig ryggen. Ja, har ett speciellt minne i mitt rum, från ett lag som inte vände någon ryggen, där alla var en del av kampen. Min första olympiad på katrineberg, den glömmer jag aldrig. Vi var allt serbien/Montenegro, man minns av vi kämpade tappert vi var sida, och ingen gav sig. Var det någon som inte vågade fanns det en annan som gärna tog vid. Man visade att vi var där för att vinna eller försvinna. Ja, du vi vann hela kampen och hela olympiaden, kampanda & glöd det var det hela handlade om. <3

//Maria