Memories? God or Bad?

Ja, när man snackar minnen, skrattar man glatt inombords men även fälls den en och annan tår. Över det som varit och gjort så att allt blivit som det blivit, man kan ju inte lämna något ogjort. Man får gå vidare med allt i bagaget, det samma gäller studier, familj. Ja, då menar jag även sakerna vi vill ha ogjorda. Som det där med att förstöra för en annan individ, var dag man möter någon skolan ska det ju var till en inspiration för att lära sig saker och få utvecklas som person, gentemot andra och för dem kommande studierna. Men nu tar man en sak i taget, alla är ju inte redo för att lära sig plugga. Ja, ni säger det samma så fort ni har gått något år på denna skolan, ja min högstadie tid, det var inte en tid för mig att minnas. Ja, det är ju inte mer än rätt att för vidare ändringar på schemat, men dem fick jag försöka luska ur alla på egen hand. Ingen sa det självtamt, utan med tvång. Jag var den ingen verkade dra sig till, för när man väl gjorde det var det gliringar, onda ord som sved i själen, jag såg mig själv i dem orden. Som en bitch, en pantad person som inte passade in, men hela klassen såg ju galen ut så fort man bara la en anblick på den. Men som sagt tänker man tillbaka dit så fort jag hört ett namn från den tiden svepa förbi, hittar någon som man verkligen mött i korridorerna, och på dem alltför stirriga lektionerna. Ja, man minns väl högstadiet, men lågstadiet, var ju inte så bra den heller igentligen om man tänker efter men man minns den. Jag var allt den där blyga tjejen, men det fanns orsaker bakom det med. Det finns en förklaring till allt runt omkring oss, nästan iallfall. Vissa undantag, iallfal när en klass som missar alla ord och hån jag fick ta emot, och sa att jag inte skulle skolka så mycket men jag var ju rädd för skolan. Sen mobbade dem en annan vid ett tilfällle och hela klassen blev kallad, och jag sket i det. Jag kände mig kränkt som en egen individ, jag minns ju att man vart hemma den 11 September, men fanken glömmer det om inte dem som är födda än, men även dem får ju ta del av det, genom text och bilder, och andras minnen. Ja, det finns mycket att minnas vid, men alla utvecklas vi ju olika, alla är ju inte mogna för att veta vad dem vill med sina liv, när dem börjar gymnasiet och lämnar högstadiet bakom sig. Ja, vissa behöver ju ber ut sina vingar och se sig om och tar reda på saker man vill och lära känna sig själv. Och finna dem där sanna vännerna, jag inte hade mött på högstadiet, men det finns undantag. Men alla är ju dem på olika håll dem med. Nu går vi framåt och inte bakåt, låt oss göra livet till ett äventyr värt att levas, du får bara en chans. <3

//Maria