Ther River is mixed!

Dagarna bara flyter samman i en flod, man drunkar i en enda röra, av att inte bli sedd. När jag har något jag saknar i mitt liv, där är mycket. Kärlek, som kanske finns på den andra sidan. Men hur man än gör för att finna den rätta vägen, så då tar man ett steg tillbaks och funderar på vad man verkligen ska ta sig till. Man tar sig an en riktigt funderare, vad gör jag med mitt liv, vad gör jag med mitt liv här och nu, kommer jag verkligen finna den kärlek och värme som finns där ute med många glädjen tårar som kanske kommer åter. För all den kärlek och värme behöver inte bara komma från den som står vid ens sida, dag som natt i ens liv. Man gör det bästa man mår och kan med det liv man lever, men kan inte göra mycket mer. Man har sin aura som man bär omkring sig vart man än går, man har sin personlighet som matchar någon annan. Men kan man sannerligen veta till vem, och hur det kan vara så. Dem säger att det finns någon där ute till alla, men varför ska det vara så svårt att finna. Man har tusen intressen och innebörder över hur ens liv ser ut och hur det blev som det blev. Med den andre, en som verkligen kan förstå varför man har gjort sina val, kan man verkligen finna sin jämlika kärlek. Ärligt talat, kan man verkligen det, för det är en enda stor tanke och röra som cirkulerar i mina tankar och funderingar var dag, som går mig förbi. Var dag som en inre klockar tickar.

//Johanna

Training!

Åter igen nu är dags att ta sig kragen, nu ska man åter igen börja träna. Ett halvår här i barndomsstaden, och sen yttligare tre i Falkenberg. Om man nu kommer in på katrineberg i varje fall, men det hoppas jag verkligen, för det något gott jag verkligen vill i mitt liv just nu. Det finns mycket jag vill, men är allt så glasklart, det verkar vara ingrott i en dimma. För man vet ej vad som ska ske härnäst, men kan bara dock försöka skaffa sig en självbild hur man vill ha det. I bästa fall, kan det bli väldigt likt sina planer, men det kan inte ens bli likt det man tänkt sig. Men man får ta det som det kommer, men det är med att inte ha fått träna, det är något jag inte vill acceptera mer, men det verkar ljusna när man nu ska skaffa sig ett gymkort. Verkligen skönt, verkligen skönt, att äntligen få komma i form igen. Åter igen bli den jag var förut. Åter väg tillbaka. Men som sagt finns mycket kvar att fixa till, kom igen nu. Mobilen är inte ens beställld än, det tryter på mig alltså. Att inte ens det har blivit fixat, något måste ju ske snart, och det enda jag kan göra är att säga att så är fallet. Men det är nog inte allt, lite nya kläder är ju inte alltid fel det heller, för det behöver jag just nu. Men inga pengar har jag och jag vet ej hur man ska fixa sig med dem kläder man har nu. Herregud, har inte mkt som passar mig. Antingen är det för litet eller för litet. Fan, jag orkar inte mer!

//Johanna

Dam & Herr?

Varför se ned och se så många olikheter inom herrfotboll & damfotboll, när man markant inte gör det inom sporten handboll. Varför ska det vara så olika inom sporterna, varför ska vi vara på damfotbollen, när dem inte har samma fysik och allt inte samma teknik. Men varför inte ge dem mindre mål och mindre boll inom damfotbollen, dem har ju det redan inom handbollen. Men hockeyn nämns det inte mycket kritik till damerna, dem syns ju knappt. Kan ju även ha med att göra hur stor grenen är, för fotbollen är ju stor i alla världens hörn. Kritikerna går rakt mot damernas idrott, och många andra tankar med för den delen. Damallsvenskan tar den kritiken störst allt som allt, men när dem nämner damlandslaget, är det helt andra ord som yttrar sig. Vårat damlandslag är bra, nja, den har sina brister även den som även herrarnas fotboll har. Man kritiserar dem inte för all del det är ju männens idrott det handlar om och dem har utövat sin idrott mycket längre tid än damerna. Såklart de har, för man förnedrade visserligen damerna när dem startade sin bana för att få fram sin idrott nationellt, och även inom sverige och få folket att se att dem också kan. Pionjärerna glömmer man aldrig, men en sak vet jag att det är mycket kvar. Det är mycket som jag tror kommer förbli som det är. Men kristisera då inte bara damfotbollen, det är inte den enda sport vi tjejer tar del av. Som sagt, kritiken kanske man får leva med, men varför ska dock herrarna komma undan den eller känna av den med en mindre kritik över det hela. Dem spelar ju i sina proffsligor, och enligt stora delar av världen har vi världsklass på våran damallsvenska, varför inte hålla fast vi det! Vi kan inte bara se ner på dem tappra tjejerna som verkligen gillar och stortrivs med det dem gör helt klart, för dem vill kunna leva på det som herrarna. Men just i nuläget ser då fallet inte ut som det kommer att bli så, inom den närmsta framtiden iallfall. Men, det kanske klarnar för jag tror dem kan och jag vet att dem kan.

//Johanna

I can´t take it!

Jag har fått nog, är det rätt att säga till en var dag hur tjock och fet man är, och låta den person tillslut ha det som sin självbild? Och sen rakt säga att den inte är det, det låter galet. Jag har hört att jag är tjock och det ena och det andra. Jag orkar inte mer. Jag vill känna mig fin när jag tar ett steg utanför dörren, men det verkar som om dom andra ska finna sig i det istället. Jag ska vara den där utbölingen, valrossen eller hur man ser på saken. Jag är den som inte ska vara nöjd med sig själv, att byta namn är ju ett sätt att finna den glädjen åter. Men den gav ingen vidare respons, jag är inte den jag var, jag är inte densamma. Jag vill känna mig någorlunda smal och fin, men inte ska man få det. För dem säger nog det för att dem ska känna sig fina själva. Jag gör det dock mycket mindre själv, jag är inte värd att visas ute, jag är inte värd att finna kärleken. Vad är jag dömd för ett liv i ensamhet, hur trög kan man vara igentligen. Hur långt får man gå igen, jag är inte mig själv just nu. Trodde att även jag skulle få känslan att var det, men icke. Jag är den enda i huset som inte ska vara nöjd med det. Så säg inget, för jag hör det jag hör, och det är ord som slår mot den vikten jag har, men herregud jag har slutat med det ena och det andra, men det hjälper inte, jag har slutat med chips & lösgodis, men det hjälper ju inte. För mina kläder har antingen krympt eller så är jag för tjock. Dum på köpet för att jag inte verkar förstå, att ni verkligen älskar mig, men jag hör inte det på dem orden. För det får mig inte att visa vem jag verkligen är, utan får mig att ta fram tårarna och den sårbara sidan av mig själv. Måste man säga till andra hur fin man är, när man själv får höra orden hur ful man kan verka, varför har hon smalare ansikte än jag, men som sagt jag ser bättre ut på dem andra ställena än hon. Det är detta jag hört, och för tusan låt mig träna, för annars vet jag inte vad som händer med mig.

//Johanna

Faith & Trust!

Ärlighet, varar allt längst. Hjälpsamhet får man tillbaka på och ärlighet likaväl. Men det är inte alltid man finner den gengälden, visst man kan säga emot, när man skriver. Men inte alltid värmande och betryggande att veta att man dock ofta kan få några gliringar, men men. Jag måste även klippa mig snart, luggen eller det som ska vara en lugg, verkar allt lite distraherande för mig nu, och det enda som kan ta bort distrationen från mitt sinne, är ett besök hos frissan. Sen vill man åter igen ta en tur till JC, där man fann den Tshirt/klänning man verkligen bara måste ha. Den bara älskar jag, skitsnyggt med ett par shorts till, vad annars nu har sommaren snart kommit, men åter igen har man hört att regnet kommer. Jag som vill ha solen, för det ger så mkt leende, på folk i ens omgivnings ansikten. Många känslor, och lyckokänslor, men även tankar om vart kärleken är sprudlar förbi en. Vart finns den, finns den där ute för mig att finna, kan helt enkelt säga att vissa har mitt intresse. Men vem tar den djupaste delen av mig, vems motsvarande del kan jag finna och dela med mig av med kärlek och värmande och en betryggande känsla. Ett hem att gå till, där man kan finna värme, och en varm och mysig famn att komma hem till. Något man verkligen saknar, och verkligen vill finna, men ses man som desperat bara för att man verkligen letar och söker efter något, som det finns för alla där ute, i den stora vida världen, eller räcker det inte med Sverige. Alla saknar vi något, även om vi redan har allt, men som sagt jag behöver den där nya mobilen snart, kan ju inte ringa någon med den jag har, det är ju ingen telefon, men vill även ha en verkligt bra kamera, då kan ta sig an att fotografera det som sker runt omkring mer. Än vad man har gjort tidigare, för kamera det har man nu dock bara i hemmet, som dock är lånad. Varför köpa när man kan låna? Men mycket bättre med en egen mobil med kamera med, då har man med sig båda dem viktiga saker vart man än strövar.

//Johanna

Another Injury!

Damlandslaget har ordentliga anfallsproblem inför EM-kvalet mot Ungern och Italien i början av maj. Hanna Ljungberg och Lotta Schelin har lämnat återbud sedan tidigare - och nu har även Victoria Svensson tvingats tacka nej. Djurgårdsanfallaren har fått en kraftig bristning i framsidan av högra låret och blir borta från spel i minst fyra veckor. Det blir även ett avbräck för djurgården minst sagt det med, men man gör det bästa man kan av det hela. Inom sinom tid har vi alla dessa åter igen, på planen där dem hör hemma, dit bollen allt ska dribblas med tekniskt teknik mot det väntade målet. Det är det hela fotboll handlar om, men även känslan, den värme man finner med spelarna i ens lag, den glädjen över att få göra något man verkligen gillar att göra och är bra på. För dessa tjejer är verkligen "bra" på det hela dem gör, dem är ju några av dem bästa i världen helt klart, utan tvekan. - Det är en helt osannolik otur. Vi blir av med tre av de högst rankade anfallarna och i samtliga fall är de borta fyra veckor, säger förbundskapten Thomas Dennerby till fotbollsförbundets hemsida.En ersättare för Svensson kommer att tas ut inom kort.Sverige möter Ungern på bortaplan den 3 maj och Italien i Örebro den 7 maj. Men som sagt, man hoppas på ett landslag utan skador, till dem Olympiska spelen, då ska dem allt vara på topp. Då ska dem allt ta sig an lagen dem möter i sin grupp, och vi ska allt få dem att darra som Vickan sa om matcherna mot danmark, som var ödesdigra för framtiden i damfotboll. Men det fixade dem galant, och det ska dem allt göra nu, även om dem har fått några allt viktiga återbud. Det har dem fixat förr. Och det ska dem göra igen och åter igen. För dem gamla är allt inte kvar i damlandslaget så länge till, så det blir allt för dem unga att ta vid, där det hela slutade. Visa att svenska tjejerna är ett landslag att hoppas på.

//Johanna

devoted & faithful

Jag vet ej riktigt vad jag ska skriva i min blogg för tillfället, visserligen händer det mycket runt omkring en. Men jag vet ej hur jag ska formulera mig. Visst jag är snart helt okontaktbar när man har en mobil som från början funkade hyvsat bra, och nu kan man ju knappt göra något av det som en mobil ska klara av. Jag blir trött innerst inne. Men jag är trött på det mesta känns det som nu, för nu får man verkligen ingen ny mobil. Dem som finns på marknaden är ju inte billiga, men det kan ju inte jag hjälpa, utan det är mesta dels tekniken man ska grunda det på. Nu har man funnit dem svenska ord man ska beskriva på svenskan, jag hoppas man allt kan klara sig med supporter och hängiven. Jag är ju en supporter allt och är även då hängiven mitt lag. Det är ju en bra förklaring av samma innebörd. Det var inte svårare än, så dock tack för hjälpen Jonas den var guld värd! Men som sagt tryter krafterna när saker man väntar in, inte sker. Mycket ska ha fixats, men dem gör en massa andra ting istället och när det gått flera månader med att det inte har fixats, och man verkligen behöver det. Så tryter det lite, men försöker nu bara få dem att vakna till lite, hockeysäsongen har ju allt slutat med HV som svenska mästare, men men. Nästa år kommer allt FBK ta den platsen och visa att dem alltid är det bästa laget med flest SM-segrar. Jag ska dock med inte glömma att fotbollen allt är i farten igen, men nu är det lite lugnt för damerna för det ska vara EM-kval matcher, hoppas man kan följa dem på något mer sätt än bara resultat i en tidning. Där till dem är man allt en hängiven supporter alltid, trogen och fast. Men som sagt nu får man allt ta sig kragen och vakna, man kommer nog allt snart på vad man ska fatta för rader åter igen, tempot åter och inspiration återkommer som sagt.

//Johanna

At Last :P

Äntligen, nu e det allt på väg att hända saker och ting. En längtan, en dröm och ett mål. Jag har allt kommit fram till målet efter längtan och där till efter en ny mobil. Snart kan jag åter igen var i kontakt med mina vänner och kära, vara dem nära och åter igen höra deras röster, när jag åter igen kan prata om allt tillsammans med dem, som det känns just nu att man har bleknat ifrån. För det kändes det för mig när jag inte kunde var i kontakt med dem vänner som jag har kär i min omgivning, dem är en del av mig, och jag är nog allt en del av dem. Man ger så mycket till varandra så man inte alltid kan se och förstå det. Man tar det bara för givet. Kärlek och vänskap till någon nära, kan vara borta på en , då man tror det är bra och inte ser det som ligger och gror. Man ska inte ta alla vänskap för givet, men dem jag ej såg som vänner när jag var ung, dem har jag funnit åter igen. Som några gamla klasskamrater och mycket där till. Men visserligen har jag dem inte allt nära till mitt hjärta dit kommer bara ett fåtal. Man vill ju känna att man verkligen kan öppna sig och vara den man vill vara, och inte någon man tror dem kan trivas med. Man ger inte sinna vänner rättvisa då, för om man inte är sig själv lever man som sagt i någon slags dvala, som man bara inte vet hur man ska ta sig ur, för den är byggd på en lögn. Man ska vara sig själv helt klart, det kommer man allra längst på. I livet, i vänskap till andra och i Kärlek, med allt man finner i hemmets vrå.


//Johanna

positive perspective

Äntligen, nu visar dem vad dem verkligen går för. Man har vridit sig och våndats över varför topplaget djurgården har tappat så mycket spel och taktik som dem hade. Men nu har dem allt visat att dem kan, om dem bara får till spelet på plan. Där man tar vara på chanserna. Men även andra ting går ju bra, damlandslaget fick allt en bra OS-lottning, allt mycket bättre än VM. Det är verkligen bra, för dem slipper dem regerande mästarna Tyskland, visserligen har djurgården då Ariane Hingst och Nadine Angerer från just det stora mästarlaget. Men som sagt är det dags för nya tagen för både djurgården i damallsvenskan och vårat damlandslag. Vi vill allt igen inte se tårarna som vi fick ta del av i Kina förra gången det begav sig, och ett starkt lag det sägs det att vi har nu, men man vet aldrig. Men vi får allt hoppas på det bästa helt klart. Det är först när det är dags vi vet hur starka och tålmodiga vårat damlandslag är. Men som sagt finns det mycket att lägga sitt hopp, mycket mer än vi kan ana. Men orkar man det igentligen, det vet jag ej, men det får vi allt svar på augusti. Och det man nu får veta att det öppningsmatchen kommer bli mycket värre än vi anat. Ja,De skriker rätt ut. Spelarna kommer inte att kunna kommunicera och vi från sidan kommer inte kunna ha en dialog med spelarna. Det är allt så den kinesiska publiken utmärker sig, men om damerna våra går in med ett gott självförtroende och insikten att dem allt är bättre. Det är bara att hoppas på att det går vägen helt klart. Det kommer ju vara fullsatt och ett otroligt tryck på hela publiken runt omkring, det handlar ju om öppningsmatchen och att det är mot värdsnationen Kina så är saken nog klar över varför. Men ska nog inte lägga all energi på fotbollen, ena stunden går det bra, och den andra så svider det en aning. Men som man har andra drömmar och framtidsplaner att ta vara. Intresset för damfotboll är något jag hoppas troligtvis föra vidare, vem vet om det följer med i blodet. Vem vet vilket hopp man inger för alla tjejer som spelar där ute idag. Jag tror damlandslagets vinster och allt annat därtill framger ett stort hopp, och att det blir bättre med damfotbollens standard. Dem ska ju kunna leva på det dem verkligen brinner för, det är något vi alla vill. Men tyvärr är det inte så att vi alltid kan det. Vi får allt göra det bästa vi kan av det hela, och våra damer inom fotboll dem kämpar och visserligen kan man se att det ser mycket bättre ut för dem än förr. Men kan inte skarpt peka ut allt som blivit bättre just nu.

//Johanna

Fotboll :D

Då var det klart, skador förklarar varför Karolina Westberg, Hanna Ljungberg och Lotta Schelin inte är med. Maria Aronsson var med i Algarve men satt på bänken i LdB FCs senaste match. Hon har också fått kliva av. Men Linda Forsberg var uttagen till Algarve Cup, tvingades lämna återbud för skada den gången men gör come-back nu medan hennes ersättare där Frida Nordin får stanna hemmma. Madelaine Edlund var inte med i Algarve men väl på Cypern. Nu kommer hon tillbaka. Av de tre målvakterna som var med i Algarve Cup drog AIKs Sofia Lundgren kortaste strået. Att Thomas Dennerby valde Kristin Hammarström vid sidan av Linköpings Hedvig Lindahl beror inte bara på att en av matcherna spelas i Örebro. Kristin har tagit ytterligare steg i sin utveckling. Vilket är bra, för det är alltid givande att få fram dem andra och dem yngre in i landslaget, eftersom det är dags för dem äldre att sluta, och ta ett steg bakåt. Först Hanna Marklund och nu så tar Victoria Svensson ett steg bakåt, till att kanske bara spela med djurgården, som verkligen nu måste ta sig i kragen och inse att det dem kan bättre, än dem har bevisat. För det har dem verkligen inte visat, men som sagt är ju inte målvakten någon gud, hon är bara en helt vanlig målvakt. Som är bra på det hon gör, med bra dagar och dåliga dagar som alla andra. Men dennerbys tankar om hur landslaget ska ut till matchen mot italien, kan ge olika tankar hos alla. Det snurrar nog många funderingar varför han inte tog vissa tjejer till landslaget, som Frida Nordin. Det tror jag vet, han tog nog vissa gamla tjejer. Victoria Svensson får nog spela så många matcher tills hon slutar, det har hon satt punkt för nu ju. Men samtidigt kommer han ta vara på den yngre spelarna med. För det måste han göra ibland, han gjorde det även i Algarve, det är ju dags fören stor generations växling i damlandslaget, ingen lätt uppgift för dennerby helt klart. Men det kommer nog gå väl hela vägen, för det finns många trogna till fotbollen, som är givna talanger, dem har vi bara inte funnit dem alla än.

//Johanna

Your name or not :S

Visst man får ett namn vid dopet, men vad gör man när en vacker dag inser att man vill ha ett annat namn. Det går ju att fixa, om man har andra namn, man verkligen gillar. Som jag då, jag heter Maria Johanna Viktoria, jag bara älskar namnet Johanna. Där fint, kvinnligt, feminint på nåt sätt. Det värmer på nåt sätt, jag säger ju nu att jag heter Johanna, men enligt dop pappret och dem vänner man har haft sen barnsben, så är och heter jag ännu Maria. Men jag är rätt så uttjatad på att vara just henne. Man känner sig låst vid ett namn, det kan låta konstigt för ovana öron, men så är det. Jag är inte densamma mer, vill inte bli sedd som densamma. Jag vill innerst inne vara en annan, men är inte det ett sätt att dölja den man verkligen är. Jag har sannerligen dolt mitt sanna jag för länge, men jag vill bli sedd som Johanna. Jag känner mig förvirrad, för visst kan jag än säga Maria när man svarar till i telefon, men alla vet ju ej att jag vill byta namn. Det är ju inget vidare att disorientera alla i ens omgivning, det räcker med att sluta med vissa saker så har man sannerligen förändrats sig själv en hel del. Jag är inte någon som är överförtjust i godis, kanske köper det en till två gånger per år, påsk och jul, visst det är visserligen sällan. Men chips, vill jag inte ens tänka på just nu, någon gång tar man sig lite, men det blir allt utan dip till. Så mkt lyx ska vi inte ha det. Det har man haft så det räcker. Dem som varit med mig en längre tid vet, man har haft sina brister det har vi många, men inte alla vill erkänna att dem har dem. För man känner sig inte så fin och förnäm då. Eller tar jag fel. Brister i det mesta är något man får leva med eller göra till det bättre, inget att gå runt att vara dyster över. Men hur ska man orka med allt detta när livet ens inte går som det ska, det går ju som en bergochdalbana i sann bemärkelse.

//Johanna

Truppen :D

Damlandslagstruppen som har två EM-kvalmatcher med fyra dagars mellanrum är intressant är den bestående av :

Målvakter :

Kristin Hammarström KIF Örebro DFF

Hedvig Lindahl Linköpings FC

Backar :

Sara Larsson Linköpings FC

Anna Paulson Umeå IK

Charlotte Rohlin Linköpings FC

Stina Segerström KIF Örebro DFF

Sara Thunebro Djurgården

Frida Östberg Umeå IK

Mittfältare :

Johanna Almgren Kopparbergs/Göteborg FC

Nilla Fischer LdB FC Malmö

Linda Forsberg Djurgården

Caroline Seger Linköpings FC

Therese Sjögran LdB FC Malmö

Forwards :

Josefine Öqvist Linköping FC

Madelaine Edlund Umeå IK

Jessica Landström Linköpings FC

Therese Lundin LdB FC Malmö

"Lagkapten" Victoria Svensson Djurgården

//Johanna

Injury again in Ladies' Division of the Swedish Football League

Då har det nu skett ännu ett avbräck i damallsvenskan, då Lotta Schelin tillbringar, tre till fyra veckor på rehab och cirkelträning. Då det efter att en magnetröntgen, visade att hon slagit upp sin gamla lårskada. – Det känns jobbigt att tvingas till vila på grund av skada direkt i serieupptakten, säger Schelin. Den hon kände av i algarve och som hindrade henne från spel, hon fick då resa hem och starta en behandling. Lottas skada är klart ett avbräck för Kopparbergs/Göteborg men samtidigt ger det också möjligheter för andra spelare att kliva fram. Räcker det inte med att Elaine från Umeå IK, missar hela damallsvenskan och dem Olympiska spelen. Men det gör ju inte Lotta Schelin, nu kommer hon ju möta sin syrra Camilla på rehab. För Camilla är långtidskadad i sitt knä, det är allt tufft att vara elitfotbollspelare. Josefine Öqvist som varit skadad ett tag nu, visade att hon är tillbaka på allvar efter den svåra skadan - redan i premiären. Hon gjorde 2- 0 efter 35 minuter och utsågs till matchens lirare i matchen mot Umeå Södra. Även Hanna Ljungberg som hade känningar i låret innan och under VM i Kina, spelade från start i storsegern över Hammarby, men gick av när 20 minuter återstod. Hon hann med att göra 6-0-målet i 54:e minuten. Så nog allt kommer dem tillbax, dem ska allt vara friska och spelklara senare när det är dags för dem Olympiska spelen, dem ska allt dit för att göra det bästa av det hela. Ingen flopp nu, och inga tårar, det är nåt vi inte vill se igen. Ett guld kanske är för mkt att hoppas på, men vi får la ändå hoppas på att dem klara sig bättre än senast.

//Johanna

The Shelter ..

Ja, musik är verkligen något positivt, det får ens tankar att cirkulera runt annat. Men bara för en stund innan man landar med ett brak i verkligheten. Men ska man alltid tänka så, när man väl är ett med musiken, man ska nog bara låta det bero. Det är verkligen skönt att slippa verkligheten utanför dörren ibland, bara för en minut eller två. Men ändå, man gör sitt bästa, men det är inte alltid det räcker till. För vi alla kan allt ha olika tillflykts sätt därifrån, till ens egna fantasi. Allt från Taylor Swift, Celine Dion, och allas Bryan Adams. Men det finns så mycket att vraka på i den stora musikvärlden, Kate Vogele är en toppen tjej, men har lyssnat mycket på låtarna hennes. Känns som det blivit för mycket för mig, men det kommer nog åter igen. Sen har vi allt fotbolls låtarna som tryggt alltid ska finnas där vid min sida, vem har missat att det är Tjejernas tur i år, inte har jag det iallfall. Men vem kan leva utan just den musiken som betyder mycket för en. Den som verkligen har en innebörd och en känsla, som är svår att beskriva. Det verkar en aning hopplöst, vet ej ens om man vågar se vad som kan hända. Det verkar allt dystert, men ibland är det allt skönt. Det kan jag intyga, men inte för alltid. Det är en känsla, som jag tror många delar med en. Man har ju dock inte mkt till övers just nu, men ny musik är aldrig fel. För man kan även bli trött på att höra samma musik åter igen i lurarna, man vill ju förändra det man hör ibland. Det kan vara allt utröttande att höra samma sak åter igen hela tiden i en återkommande klang och ton, men dock kan det var skönt. Det beror på vad som sker runt omkring en.

//Johanna

Löwe..

Kvinnligt, är det att inte kunna leva utan sin platt tång. Njae, inte något att skryta över eller. Jag är verkligen nöjd med mitt hår, min frisyr. Men insidan är fin och varm, som ger en utstrålning, mina ögon, dem trivs jag med. Tack vare dem syns jag. Jag vill inte vara en i mängden, men vill inte eller vågar inte visa det på mina kläder, är det därför man gillar damfotboll. För att många andra inte gör det. Nej, det tror jag innerst inte, för när jag hör ordet damfotboll, hör jag innebörden på något som betyder och värmer mycket för mig, något jag verkligen brinner för. Men alla har ju vissa saker dem ej kan leva utan, och jag vet vad det är för mig, och vilken innebörd det har. Men som sagt är den allt svårt att förklara för omgiviningen sin.

//Johanna

Hope & despair ..

Jag är less, på nästan allt. Kan det inte ske nåt positivt, inom ekonomin och kärleken. Jag vet ej, jag hoppas och längtar. Men det kanske är utför redan, jag är snart inlåst och inspärrad med min hopp och förtvivlan. Men inte ska man väl se så mörkt på det, för det kanske inte är så dystert, kanske snart både har ett fast grepp om min ekonomi och min kärlek. Jag vet ej innerst inne. för jag kan ej se in hur framtiden ter sig för min del, den får sluta som den slutar. Men alla har vi drömmar, man vill försöka få till liv. Min är att få en egen liten familj, att få känna kärleken över det man har i sitt egna hem. någon man skapat och några man verkligen delar kärleken med. Ävend är i hopp och förtvivlan, i dem goda stunderna som dem man bara vill förtränga. Men som sagt kanske har har det en vacker dag, vill ju ej vara någon av dem som dör ensam utan den kärlek och värme, man alltid letat efter. Man ska aldrig vika ned sig, det är sant. Det gör man inte inom en sport heller, det är det som gör det extra underbart inom att se fotboll. För att man vet att det kommer vara full aktivitet hos det laget men vill se segra, men visst en förlust är alltid till att vänta sig. Men en förlust inom en dröm och inom sitt egna liv, svider djupt och länge, man vill inte förlora det som är viktigt i ens liv, för när man väl insett att det är förlorat är det nog allt redan försent. Men en match som man förlorat svider lite grann, men det är bara att ta nya tag på och under nästa match dem står emot. I livet får man nog inte gå på retur, då har man allt bara tur, det är något vi alla inte har.

//Johanna

Midsomer Murders, and stories to tell

Titanic har sin glans, damfotboll har sin, men inget av dessa kan visa för mig att dem kan överslå charmen som jag finner med morden i midsomer. Visst är det alltid lika spännande att se John Nettles i den återkommande rollen som Tom Barnaby, där han löser mordfall efter mordfall. Midsomer förefaller fridfullt till det yttre, men i grevskapets olika byar har det på 10 år begåtts mer än 160 mord. Nästan hela grannbygden kring han måste ju allt var utplånad snart, om det inte hela tiden flyttar in nya modiga människor, vem vet igentligen slutsvaret på den funderingen. Men den är nog det allt eftersom dem nu ska bli tvungna att sluta filma. Nej, ska man vara helt ärlig så är det inte på grund av att så många är döda, utan nån tysk typ gått och köpt allt däromkring dem spelar in hela denna älskade serien. Men jag som aldrig innerst inne vill se ett slut på serien, jag har ju hur många dvd skivor i mitt rum, och det är helt underbart att somna till ett avsnitt av morden i midsomer. Tänk att vara hans fru då, hon får ju reda på allt nästan i mordfallen. Ja, har man gift sig med en kriminalkommisare, (ungefär motsvarande originalets Detective Chief Inspector). Min favorit replik i hela serien som jag alltid har i minnet är allt som allt Joyce (Tom Barnabys fru) under ett samtal om hur dem ska fira sin bröllopsdag :

Joyce - Du sa I got It , istället för I do!

//Johanna

The love of friends and the ideal ..

Ja, jag har allt Victoria Margareta Svensson som min förebild, men hon är inte ensam i den ramen att vara det för mig. Förbilder för mig har jag allt ett par, men dem inbringar allt sitt egna sinne till mig, och mitt lynne ja. Ja, men vet man mkt om sina förebilder, ja vissa vet man mer eller mindre om, Vickan från lilla Rånnaväg. Den orten kanske man kan finna, när man har den andra förebilden i grannbyn. Mona betyder oxå hur mkt som helst för mig. Hon har gett mig mkt som kan vara till fördel för mitt egna sinne, och framtida hopp om vad man kan ge till sig själv och andra. Men som är det en bit till den andra, till sommarens stad, Halmstad. Även om man inte haft den bästa tiden med dig, har du gett mig mer att ha med sig själv. Än vad du kan ana, Petra. Otroliga är dem allihopa, för tack vare dessa vågar jag ta steget. Vågar göra saker med mitt liv, för deras ord och glädje över saker och ting, bär jag med mig vart jag än går. Ni har gett mig mkt mer än vad jag själv skulle kunna ha funnit. Men som blir man alltid glad när man ser vickan spricka upp i ett leende, visst bli man glad när man hör av Mona & Petra. Det är så fint, men förebilder blir alltid dem som är äldre, det är nog sant. Jag kan nog inte ha en jämngammal som min förebild. Ingela, vad du betyder mycket för mig gumman, jag vet ej vad jag hade gjort utan dig, men jag kan inte veta, för minnen innan jag mötte dig är allt bleka. Men glömmer aldrig första dagen på katrineberg, då vi insåg att vi skulle bli mkt bättre vänner än vi redan hade blivit. Du och jag bara rusade mot varandras armar och du ta mig tusan trampade på min tå, det glömmer jag aldrig. Det var en inre lyckan att finna en vän som du, jag kan allt inte leva utan dig. Jag kan inte det gumman. Jag har många vänner jag ej vill förlora någonsin, då menar jag verkligen det. Dem har tagit sig fast med ett hårt och fast grepp om mitt hjärta. Vänner är en del av livet, likaväl som ens förebilder, som bygger en till vem man är, som gör en till en helhet i person. Tror man inte blir en helt tills man har barn vid en sida, små fötter som springer runt på parkettgolvet, vilken känsla helt enkelt. Men den upplevelsen har jag inte upplevt än, men en vacker dag hoppas jag allt, att även jag får kännas vid den kärleken. Som dem säger är starkast av dem alla. Kärleken till ett litet barn.

//Johanna

It´s Hurts ...

Fan, nu verkar det som om jag ska bli utan pengar, vad ska jag då ta mig till. Jag vet ej faktiskt, skulderna, dem vill jag ej ens tänka på, dem kommer ju bara att växa. Även jag som bor hemma och studerar har ju saker att betala av, men det skiter dem i. Innerst inne så är det mitt knä som just nu ger mig så mkt problem så jag ej kan veta att det är sant, jag blir pank bara för att jag har ont och problem med det, men ska nog allt bättre mig med allt. Jag orkar inte med att vara pank mer, dem ska allt få sen en ändring nu, även om det kanske inte gör någon markant skillnad, jag vet ej vad jag ska ta mig till. Är jag för dem, men jag innerst inne att komvux inte är det rätta studie stället för mig, varför sökte jag inte till en folkhögskola direkt, det hade varit mycket bättre för mig, det vet jag nu. Men alla tar vi steg i livet, där vi vill testa vår vingar, men dessa vingar verkar nu allt vissna och dystra. För tusan det finns inte mkt jag kan göra, jag kan ju aldrig börja gymma då, jag kommer bara forsätta bli fet och ful som alla redan verkar ha en hel del åsikt om, iallfall dem som vågar och dem som bor med mig var dag. Här duger jag aldrig, men men. Men jag ska bara forsätta med att vara odulig, eller? Men för helvete, vad jag hatar allt nu, dem tar sin tid på sig och det blir allt dystrare som pank. Jag orkar inte mer, jag vill inte var pank, jag ville inte känna mig värdelös eftersom jag inte kan göra något, bara för att jag inte har pengarna. För helskotta. Ska allt nu försöka få ihop ansökningarna för studierna till katrinebergs folkhögskola, hoppas allt jag får pengar dit, för jag vet ej om jag kan går där utan. Det kommer inte funka utan pengar det vet jag innerst inne, det funkar inte ens i detta hemmet. När jag vandrar runt och till och från skolan pank, alla andra kan ta till sig nöjen, och jag kan inte göra ett dyft. Jag känner mig inlåst, jag kan ju inte göra något, verkar inte finnas något jag kan göra. Jag vet ej vad jag ska göra, men jag får ta tag i saken. Men jag orkar inte, kan ni fatta att jag har fått nog, och att jag inte tycker det är kul att vandra runt med klasskamrater och inse att dem kanske pallar detta bättre på komvux än jag. Jag vill finna mer tid till gemenskap, det gör jag inte här. Den saknar jag, och idrott saknar jag desto mer. Jag vet att jag gör det, jag saknar så mkt så att det gör ont inom mig.

//Johanna

Titanic, never forget, I Wont :(

Vissa dagar är bara till för att minnas helt enkelt, det kan vara svårt att förstå. Hur man verkligen vill minnas nåt man ej vart med om själv. Men kan helt enkelt säga att mitt innersta hjärta gjorde det, den gjorde det för Titanic, men likaväl för damfotboll. Det är sak jag vet säkert, inom den rätta bemärkelsen. Det är så sant att detta skedde för hela 96 år sedan. Jag var ju inte med om händelsen, men hur ska man då annars kunna förklara, glädjen för vissa att bara få reda vad som skedde, vad som hände med dem överlevande, vad som skedde ombord på så pass stort fartyg påväg mot sin undergång, där man inser att alla inte ska överleva kvällen. Hur ska man se på en sån sak. Jag vet ej faktiskt. Men filmen fångade en helt enkelt i all sin enkelhet, men dem omgav ju inte allt. Jag som ville veta mer, det gjorde jag med för all del. Dem som levt i min omgivning ett tag, vet att jag är den man ska fråga nåt om det är något man inte vet om självaste Titanic. För jag vet det mesta, visst samlade man på sig det mesta när det var så intressant att se vad som skedde och verkligen förstå händelseförloppet. Men allt är inte ens till för att förstå, hur kunde man bara göra det man gjorde det man gjorde. För filmen visar allt en handling, men glömmer och vanär minnet av många ombord. Det gjorde dem helt klart, för Murdoch sköt sig aldrig, han drunknade när stora vattenmassor kom till livbåtarna, där han i full färd höll på att rädda dem som fanns där runt omkring honom. Eller när Kapten Smith ber livbåtarna vända tillbaka för att han förstod att dem inte var välfyllda, men det visar dem allt inte i filmen. Man vanärar minnet, men det är så sant så. Men vi är till för att komma ihåg, men visst det finns mkt annat att minnas, men jag tycker visserligen också detta är en stor del att minnas. Men nog om vad man ska komma ihåg. Det finns inte en enda överlevande kvar i livet, den sista var Lilian Asplund och hon är inte heller vid livet längre, men vi för vidare dem ord dem har givit oss, för detta är något vi aldrig ska glömma. Alla män, kvinnor och barn som förlorade sina nära och kära, och sina egna värdefulla liv denna fasanfulla natt, som är att komma.

//Johanna

The Little Extra or Not?

Jaha, det lilla extra man alltid söker. Det fann jag inte igår. Men inte heller idag. Men en dag finner man det nog allt. Men man kan aldrig riktigt veta när turen ska vända och träffa en. Men som sagt så hittar man alltid nån i dumburken eller på bioduken som man bara tycker är otroligt snygg. Jag fann Jason Brooks, alias Sean Monroe från Baywatch Hawaii. Som sagt kanske jag såg Baywatch dem där två sista säsongerna bara för att se han i action. Men men, det var det allt värt. Men hur kan man som en TV- kanal anse att Baywatch är mer lämplig för barn än Simpsons, det är ju helt otroligt. Men sant faktiskt. Det var allt klagomål på att Simpson drog så stora tittarsiffror, så det var allt ett olämpligt. Men sen en vecka nu har det just Baywatch Hawaii rullat och ännu har ingen klagat. Här hemma är det nån som klagar så fort man nämner Baywatch, så världen kan allt se olika ut. Så sant som man säger det så. Men konstigt nog är det en smaksak, vad man verkligen ska tycka om programmet. Visst dem visar kanske inte en den sanna sidan av hur livräddning är, men dem visar en vinkel av det. Glädjen över att känna att man har räddat ett liv, även man själv kan finna den glädjen. Bara genom att hjälpa någon till att finna vad som är fel med en, och varför det som händer händer, och bara någon som är allvarligt skadad, därför gillar jag även nu att se Sjukhuset, för där får man se livräddning på riktigt allvar. Man får se glädje och sorg. Det är det som livet handlar om, att man får vara glad över att man lever. För det gör man bara en gång.

//Johanna

Love Fight :)(

Ja, vänner kan vara helt otroliga. Det ska mestadels vara nån man kan prata med allt om. Nån man kan reflektera sin tankar med, nån man kan dela sin innersta tankar med utan att någon annan behöver veta. Men det kan likaväl vara den nästa man ska älska och ha sin närhet, vår, sommar, höst som vinter. Det är en värmande källa att ha vid sin sida, nån man alltid kan stötta sig mot, som alltid finns där vid en sida. Lika mkt som man finns där för den på deras sida, alltid nådd när man verkligen behöver sin vän det tycker jag är viktigt, därför säger jag alltid till mina vänner om dem verkligen behöver prata med någon och dem inte finner någon vid sin sida att reflektera tankarna med, kan dem alltid ringa. Är det fel att säga så, just nu känns det så. För man själv inte kan bli nådd, så visserligen kan dem inte nå mig på mobilen, men man finns alltid i hemmet, men vad gör jag när jag väl inte är i hemmet och det verkligen är kris. Jag vill inte ens tänka tanken faktiskt, vill ju alltid finnas där och det kanske är för mkt ibland, men jag vill aldrig förlora dem jag håller kära på min sida, det är en sann sak jag tar vara på. Men kan nog aldrig finna kärleken på en längre sikt, man stänger sig själv och vet ej vad man ska ta sig till. Man typ blir helt darrig och blyg och vet ej vad man ska sig till, visst man kan verka hur söt som helst, som inget hellre finner den där värmande kärleken. Men ska dock finna modet till det. Det är aldrig försent att finna den riktiga kärleken i sitt liv, den man verkligen vill hålla fast till. Det är ju ej som i filmerna och böckernas värld, där allt sluter lyckligt när man bara har möts. Det sker mkt med det inre när man finner den, saknar det där pirret i kroppen, och känslan att bara vara i det blå. Det är nåt alla söker efter mer eller mindre, vissa finner den snabbt, men tycker verkligen synd om dem som lever och slutar sina liv helt i ensamhet. Omsluten av mörker utan värme och kärlek från en som man håller när och kär, för att man aldrig fann den, eller aldrig fann modet till att finna den där ute i vimlet av allt folk som söker kärleken. Man lever bara en gång och det ska man allt ta vara på, vare sig man har hoppet eller ej. Det kan verka dystert, men vem sa att livet var en enkel uppgift och match?

//Johanna

Friends what they mean <3

Varför ska vänner man håller så nära, alltid sluta med att vara så långt borta från en. Aldrig riktigt nära för att man ska kunna se dem i ögonen var dag och verkligen också kunna säga hur mkt dem betyder för en. Det är inte alltid så lätt, man har visserligen tappat många vänner, men det kommer alltid nya på vägen. Men vissa vill man aldrig tappa mer än man kan tro, det betyder så mkt för mig att jag ej kan försöka beskriva det för alla, inte ens mig själv på rak hand. Men så sant som en lärare en gång till mig sa, att när du väl studerar du finner du dem vännerna du alltid ska försöka hålla fast vid, det stämmer in på mig, dem jag har funnit när jag studerat och dem vill jag aldrig förlora. Men visserligen är nätet en plats att finna vänner för livet på. Det har jag också gjort, men även finner man alltid fiender, som man inget annat har avskytt när det var som mest hatfyllt. Men som sagt är nårra av dem idag dock vänner och inget mer för mig. Dem som är mina sanna vänne, dem minns man både med glädje över allt man har gjort tillsammans, men även med en viss tung saknad inombords över att dem inte finns där vid en sida, och att dem just nu ej kan bli nådda genom att bara slå en signal med min nu alltmer slitna mobilen. Vill ju hålla mitt löfte till mina vänner genom att alltid vara där och att dem alltid kan slå mig en signal, när dem vill prata med någon. Men som jag nu har påpekat ett tag nu funkar det sistnämnda inte ett dyft. Men det känns då dock som man glider undan, som jag också redan har sagt är ett visst löfte brutits för att min ekonomi ännu inte är stark nog för att klara det. Vill inget mer än att gymma, bara så att du vet det gumman, jag vill inget hellre just nu, jag har ju inte riktigt fått träna på ett år. Nåt jag verkligen inte vill göra om.

//Johanna

disgust of myself, and the insight with LOVE.

Kan man känna sig ensam, missförstådd, orkeslös, Ful, Dum. Sanna mina ord, det kan man utan att riktigt igentligen göra det. Visst jag vet innerst inne att jag ser söt ut och ger en viss utstrålning, men det är inte något jag verkligen kan ta till mig att jag gör och ger. Men kan nån som jag verkligen finna kärleken, visst, men känns det rätt, det är nog allt ett annat kapitel. För jag vet om jag är fin, smart och allt annat där till för att finna den. Det är sant så. Men saker går emot en, det vet jag. För alla har ju rätt att finna den där värmen som kärlek avger, men det är inte alltid jag finner den. Känns ibland som om det är den känslan jag saknar, helt enkelt för dumt för att förstå. Men det är det som kommer ifrån min innersta känsla, men såklart söker jag den där geniuna värmen, men vet ej vart jag ska finns den. För jag vet ej hur den känns, jag minns den bara med avstånd. Det var allt ett tag sen nu, man fann den där kärleken med en annan part, men kärlek finns i alla slags bemärkelser och kan allt vara svår att få grepp på. Det vill jag allt inte ge mig an på rakt utan papper. Men det finns inga papper om hur kärlek ska te sig, där är mer en praktiskt sak, som man själv vet mer om när den väl träffar en. När man väl finner dem e man nog allt fast, och vill inte släppa taget om det som kan vara till en glädje, men även till besvikelse som kan vara det som sårar djupast. För hjärtat är allt djupare än nåt annat vi har, för djupet på det finner nog allt ingen ände. Är det inte sant, som man säger det till omgivningen. Att hjärtat är vägen till en person men är det nåt helt annat, det är med hjärtat vi finner kärleken. Men det kan allt ta tid och kraft från var och en, för kärleken är också en del av en djup kompromiss, om hur man ska ta vara på det som finns sinsemellan. Det kan var så stark, att man inte kan leva utan den andra vid en sida, det finns kärlek som även kan vara betygande men även den betydelsefull. Ja, kärlek finns för alla, sin nästa, barn, djur, nåt som även ligger en nära till hjärtat. Jag som fann en del av min kärlek för damfotboll. Men även har jag kärlek för mina vänner, vet ej vad jag hade varit utan dem, här i mitt liv.

//Johanna

Damfotboll <3

Nu ska jag ta mig an att skriva lite oftare i min blogg, det blir ju alltid roligare. När mer folk läser det man skriver helt klart.
Man kanske ska försöka få sagt vad damfotboll är så betydelsefullt för mig, just mig. Och varför jag ser Victoria Svensson som min stora förebild inom sporten. Det kan ju inte alltid var en lätt att förstå, när man själv finner intresset så djupt för nåt, som en särkild sport, ett särkilt lag, en särkild person, det kan ju forsätta ett tag det där. Men som sagt ser jag damfotboll som nåt man kan utveckla, för det behövs och det gör det mer än vi allt nog kan se vid första anblicken. Sen ser jag ju då herrfotbollen som något där utvecklingstadiet länge är förbi, för det är det bara enligt mig dock bara att försöka förbättra det som redan finns, och försöka få så många spelare som möjligt till dem rikigt stora lagen där ute. Men känslan att se på damfotboll är även den genuin och den sammansvetsade känslan från spelarna, när man inom herrarnas fotboll bara spelar för att vinna. Det handla ju inte om att vinner eller försvinna, det finns alltid en väg tillbaka att ta. Det ska ju vara kul, för den känsla vill man inte tappa, jag säger med då att det ska vara kul att vara ett viss lags supporter. Glädjen över en vinst är fin att känna inombords, men en förlust svider alltid. Men innerst inne vet man att spelarna inte viker ned sig, att glöden för fotboll även finns för dem. Jag fann den glöden med Victoria Svensson allt som allt, lagkaptenen i både stolta Djurgården och damlandslaget. Henne har man skrivit till en antal gånger och hon svarar alltid lika trevligt, tack för boktipset till Stieg Larssons böcker Vickan, kan man ju allt säga. Men man har ju även fler förebilder som kommer sätta stor prägel våran damfotboll, Nilla Fischer, lagkaptenen och mittfältare i LdB tillsammmans med en annan som också sätter stor prägel på det hela, Therese Sjögran, som nyligen fyllde 31 år. Sen har vi ju anfallaren Lotta Schelin som stärker Kopparbergs FC Göteborg, allt som allt. Dem ser fotboll som nåt kul, som nåt dem verkligen vill göra. För dem kan inte göra det som herrarna på heltid, för dem finner inte sin ekonomi i det. För visserligen dem har jobb bakom sig också, så jag tycker helt klart dem kämpar mer tappert än våra herrar, som finner stabilitet med sin ekonomi i och med sin fotboll. För som sagt det finns mkt kvar att få till i damernas fotboll, men just nu tar dem en sak i taget. Det är nåt som ger det lilla extra.

//Johanna

Slutspel eller Mästerskapserie or what?

Nu har man allt åter igen fått nog över att alltid se samma resultat i damallsvenskan, kan dock också säga att jag ej är helt ensam. För nu har landslagsstjärnorna våra tröttnat på alla dessa ojämna matcher, det är nu dem vill se en förändring. Antingen genom att tillföra ett slutspel eller en mästerskapserie, men på rak hand vet vi nu att förbundet säger nej. För Umeå har nu slagit AIK, borta i premiären, och inledde matchen mot sitt fjärde raka mästerskapsguld. Bakom Umeå IK, gör som sagt fyra lag upp om platserna 2-5, Ldb, Djurgården, Linköping och Göteborg. Så tror de flesta om årets säsong och så har det i princip sett ut de senaste tre åren. Damallsvenskan är allt mer förutsägbar och ojämn menar landslagsstjärnorna som nu vill införa slutspel eller mästerskapserie, eller i varje fall ha färre lag i damallsvenskan. Det säger ju desto mer när man inser att 15 av 21 vill ha en förändring av något av dem ovanstående, och 13 av dem vill säger ja till slutspel (företrädsvis med fyra lag). Victoria Svensson: Ja, eller en mästerskapsserie eller minska antalet lag.
– Det blir fler attraktiva matcher och lagen bakom serieledarna skulle ha mer att spela för. Som det är nu så är det i princip kört om du förlorar en match, säger Linköpings Caroline Seger. Victoria Svensson var med när slutspel testades 1998 och 1999. – Jag vill ha en jämnare serie. Kanske en mästerskapsserie där de bästa får mötas fler gånger, säger djurgårdaren. Bara fyra spelare tycker att det är bra som det är. Och det tycker förbundet också. Det tycker jag med. Det kan man alltid diskutera. Men så är det i nästan varje liga – tre, fyra lag som är bättre än de andra. Och dessutom blir det tajtare för varje år. Det är nog sant, men det går nog inte att göra denna förändring nu, för det är ett Olympiskt år, det är nog inte så lägligt då med ett slutspel, när vi har våra spelare att se och heja fram borta i Kina. För man kan nog allt inte lägga mkt tid till förändring till årets säsong, den är visserligen redan förutsägbar. Med att det kommer ett bli ännu en vinst för Umeå IK. Men sen vill jag allt troligtvis med andra se en förändring. Men det är bara att vänta och se om förbundet går med på det hela, för man verkligen testa och se om det ska bli ett fast beslut att åter föra in det igen, elle ska man göra det till fler matcher, som det faktiskt är en stor skillnad mellan herr & damallsvenskan?

//Johanna

I Felt Love Within Music :D

Vissa artister, sångare, sångerskor, musikanter kan fånga in i ens utstrålning som bara dem kan ge, en av dem för mig har alltid varit Celine Dion, men nu har hon allt konkurrens. Tro mig, men Taylor Swift, blott 18 år gammal, fångat mig i sin utstrålning. Hon har allt, utstrålning, känsla, och dessutom har hon ju rösten. Det kan man inte förneka, det samma sa man ju om Celine Dion då hon blott 12 år gammal sjöng sig in i folks hjärtan. Men när hon som 28 år, 1997 sjöng sig in all världens folks hjärtan, med låten My Heart Will go on. Så räckte det från Taylor Swift med låten, Stay Beautiful. Helt magnifikt, det är mitt enda ord. Ja, det kan nog också påpekas att dem båda ej sjunger inom samma schanger, Celine sjunger ju då allt mesta dels ballader, men har nu kommit in på rockfronten, medans Taylor Swift som allt sjunger Country. Jag kan bara inte sluta lyssna på ingendera av dem två, dem helt magnifika, utstrålning i form av musiken når mig allt i hjärtat, det känns som en massa lovord, men jag har allt funnit min musik, det perfekta är allt att Taylor Swift ska släppa ännu ett album till hösten, så det kommer ju allt bara rulla på, denna gången får hon allt backup av John Rich och Colbie Caillat. Men även finns det musik, som inte alltid faller en i smaken, men sångaren ser helt otrolig ut, inte många kan ju ha missat Brendon Urie, han e ju en manlig gud, för dem kvinnliga finner jag alltid. Men även jag tog miste att han idag fyllde 21 år, Happy Birthday to You. Så nu får man allt längta efter nåt igen, det sker inte så ofta. Jag är glad att musik inte är som kläder, för det hatar jag, finns ju inget i min storlek, herregud, man känner sig bara större och dummare, för att man inte följer idealet, men vem fan orkar göra det. Jag gör det inte, för jag kan inte träna, även om jag vill. Jag e fan less, men inte på musiken ta gud för det. Även om jag innerst inne inte tror att han finns, utan att han ska vara nåt annat än det som vi ser som folk kan få tro på, jag innerst inne kan bara tro på det om jag får se det. Med mina egna blida ögon, det är så sant så. Kan ju inte tro på nåt utan att själva ana att det är sanningsenligt, det är så sant så. Men visst det finns mkt att tro på och att inte tro på, och det är allt upp till var och en. Men som sagt det finns mkt att säga om dessa ting, men inte finner man alltid ord på det.

//Johanna

Come On Girls!

Nu har ju damfotbollen tagit fart åter igen, först så har ju supercup finalen varit. Inget vidare igentligen tro mig, Umeå tog en seger med hela 3 - 0 mot djurgården. Men djurgården verkade inte helt ta sig till vickans rop, på att få hela laget att vakna. Det gjorde dem kanske visserligen, men det var redan försent. Så nu tror man ej att djurgården kommer att vara tvåan i damallsvenskan som förra året, men vem vet. Lite krafttag från laget som har en hel del nya spelare, och några skador som visserligen nu e på väg tillbaka. Men även har dem ju dock den bästa värvningen, men det kanske inte är allt, det kanske krävs nåt mer, för att man vet aldrig. Men att Umeå vinner mesta dels dem har ett bra starkt lag, men dem har ju även Marta, jag som allt tror Marta kommer vara med i proffsligan som troligtvis tar fart, i USA. Det är nog inte överraskning att det kan vara fallet, för det tror jag allt att det blir. Men jag hoppas allt på ett bättre spel från djurgårdens damer, Vakna Tjejer!

Alltså ni vinner inte bara för att ni har djurgårdströjan på er, Kom igen!

Sen blir det ingen DIF tröja för min del, lägger hellre pengarna på en ny mobil. För den man har, den är allt utsliten. Helt klart verkar det tufft att vara i min närkontakt var dag, när jag haft den i drygt tre år tror jag om jag minns rätt, men så sant dags för en Sony Ericsson k850i, det är något jag verkligen ser framemot, när det nu sker. För det är allt på tiden.

//Johanna